Nationella
Det var ju prov idag och det gick väl okej. Jag valde att skriva om uppgiften som gick ut på att reflektera och diskutera hur film påverkar människor och berätta om en film som påverkat mig. Under tiden jag skrev så kändes det bitvis som att jag gjorde ett skitbra jobb, men när jag var klar och läste igenom allt en sista gång innan jag skulle lämna in det så kändes det som att någon kom fram till mig med en stor jäva stämpel och plantade den mitt i pannan med texten: MISSLYCKAD!
Men jag hoppas att det kanske ska räcka till ett VG, jag trodde inte det skulle ta lång tid men jag satt faktiskt i fyra av de fem timmar vi hade till vårt förfogande.
Det jobbigaste var inte att skriva, det var att sitta i aulan och känslan av att vara uttittad, jag är så nojjig när et kommer till sånt, fast ingen tittar på mig så tror jag alltid att någon gör det, men ibland gör folk faktiskt det och idag satt jag på en plats som var ganska synlig. Sen gjorde det inte saken bättre att en kille jag har gått i samma klass med på högstadiet faktiskt satt och stirrade åt mitt håll hela tiden, men eftersom jag inte hade några glasögon så kan jag inte vara säker.
bland rostiga cyklar,
gummidäck och fabriksfasader,
krossat glas och avloppsrören
I hela mitt liv - hela mitt liv,
det känns som jag hör hemma i
g-g-g-gullbergs kaj paradis
och känn dig inte skyldig om du möter mig där
Men jag hoppas att det kanske ska räcka till ett VG, jag trodde inte det skulle ta lång tid men jag satt faktiskt i fyra av de fem timmar vi hade till vårt förfogande.
Det jobbigaste var inte att skriva, det var att sitta i aulan och känslan av att vara uttittad, jag är så nojjig när et kommer till sånt, fast ingen tittar på mig så tror jag alltid att någon gör det, men ibland gör folk faktiskt det och idag satt jag på en plats som var ganska synlig. Sen gjorde det inte saken bättre att en kille jag har gått i samma klass med på högstadiet faktiskt satt och stirrade åt mitt håll hela tiden, men eftersom jag inte hade några glasögon så kan jag inte vara säker.
bland rostiga cyklar,
gummidäck och fabriksfasader,
krossat glas och avloppsrören
I hela mitt liv - hela mitt liv,
det känns som jag hör hemma i
g-g-g-gullbergs kaj paradis
och känn dig inte skyldig om du möter mig där
Kommentarer
Trackback