Stahaijna

Mitt 2011 har nog börjat ganska tråkigt. Synd är väl det.
Jag har redan hunnit jobba två av årets tre dagar och fler ska det bli denna vecka. Jag har fått ett vikariat på två månader som börjar den 15de. Det är riktigt festligt! Seriöst, pengar rullar in och allt det där, jag är tacksam. VERKLIGEN! (gud vad det är svårt att inte tycka att man själv låter sarkastisk, men det är jag inte. På riktigt nu.)
Men när jag jobbar känner jag mig tråkig. Inte när jag är på jobbet men när jag kommer hem, för varför är dagen tvunget slut då. Blir besviken på mig själv att jag inte kan vara lite engagerad, fast jag är trött.
Men imorgon börjar jag 06 och slutar senast 14. Om någon läser detta och vill göra något, någon som jag kanske inte hunnit träffa på ett tag?! Yes I'm refering 2 U!
2011 får inte bli ett trist år. Det har redan gått tre dagar och det mest banbrytande som hänt är att jag blivit söndersnackad av en göteborgare och sladdat med bilen på väg till Löderup och tillbaka, ett antal gånger. COME ON, NOT ENOUGH! 

bildkälla; flickr

Idag är en sån dag som jag har längtat lite extra mycket, nästan för mycket.

Min åsikt är att om man ska skämta alls eller ens ha kul åt skämt så måste man kunna skämta om precis ALLT! Ja, inte bara nästan allt utan verkligen allt. Man ska kunna skämta om handikappade, olika folkgrupper, mord och svält. Hur ska vi annars kunna skratta, för tar man bort en sak måste man ta bort allt, det är inte rätt ätt säga att det är okej att skämta om norrmän men inte om judar. Varför ska det vara någon skillnad? Humor är individuellt och det ska vara okej. Låt oss säga att jag skrattar åt ett grovt skämt om en rullstolsbunden person, har jag då ingen sympati för rullstolsbundna? Självklart har jag det!
Men ska man skämta om något alls måste man kunna skämta om precis allt!

Som vanligt slösar jag bort en massa tid framför datorn, inte för att jag gör något speciellt men det är ju alltid kul att kasta bort någon timme på absolut ingenting, eller hur?
Vad jag egentligen borde göra är språk, ligger liiite efter nu och det känns redan jobbigt fast jag är säker på att det inte kommer bli svårt att ta igen, men bara tanken på att plugga nu gör så att jag nästan får korstlutning mellan öronen, ni vet delen där det kletiga rosa ska sitta. Jag tror jag har tappat bort eller förlagt delar av den under de senaste veckorna. Le Brain
 Jag är fortfarande sjukt pepp och chansen att jag kollapsar innan dagen är slut är relativt stor, skulle jag vilja påstå.

Älskar denna bilden

It's been a hard days work, imorgon kommer bli mycket värre. Fler folk och taket ska läggas på plats och på kvällen ska mer än 20 personer underhållas och utfodras, score or what? Just nu har jag ont i magen av allt godis jag har ätit, vilket inte är skitmycket...bara lite skitmycket.

Idol var fest idag ju, älska killen i den gula hatten <3

jag vill också stå där, på kanten och titta ner i avgrunden i ljuset och veta allt jag vill och vara trygg, skrika. Om du planerar att falla, se till att någon fångar dig

Jag önskar att livet vore som en Vreeswijk-låt, lättsam men ändå med det där sorgliga som finns i alla liv, men alla har roligt i olika former. Men alla vill nog att livet ska vara varmt och fullt med det man älskar mest. Så varför kan det inte vara det?

I'm having a sentimental moment och jag känner mig allmänt nedstämd, kanske är det just för att jag sitter och lyssnar på svårmodig musik eller bara för att jag insett vissa saker som inte går att bortse från, jag har väl alltid vetat och insett har jag gjort långt innan nu men det är alltid lika jobbigt att konstatera de saker som man inte är completely satisfied med i livet.