Stahaijna

Dagen inleddes med en lång vandring igenom skog och mark, inte så hemskt kan man tycka, men när det spöregnar och man blir alldeles genomvåt på kuppen. Ja, då är det inte så trevligt, hur man än vänder och vrider på det, visst tre timmars oavbruten gång är väldigt bra träning och trevligt sällskap under plågoriset är inte så dumt det heller. Men det var långt ifrån kul, jag tycker inte om att vara våt! Så när jag kom hem tog jag en varm dusch och la mig på soffan och åt godis, man måste ju balansera rätt  med träning och onyttiheter. Eller hur?

Allt verkade vara trevligt igen och efter en stund klev pappa upp och började fixa och dona lite som han alltid gör, sen helt plötsligt kommer han in efter att ha varit ute en sväng och tar sig i sidan och har uppenbarligen väldigt ont. Jag som inte tror det är så farligt säger itne så mycket, men det hela blir bara värre och värre, till slut står han och har så ont att hn knappt kan prata och jag letar efter nummer att ringa, men en 14 minuters kö är inte något man vill stå och vänta i. Mamma fick komma hem från jobbet och köra pappa till akuten. Nu har han kommit hem igen och läkarna tror att det kan ha varit ett njurstensanfall, men de är inte säkra. Vi måste passa över natten och om det blir värre ska vi in igen, när han kom hem var han fullproppad med olika smärtstillande men hade fortfarande ont.
Ungefär vid denna tiden förra året låg min mamma på sjukhus i en månad av okänd orsak och jag känner verkligen inte för att upprepa hela den proceduren med pappa...