Stahaijna

I måndags sa jag hej då till kolhydrater. Det går bra än så länge, men så har det ju bara gått en dag och jag har pga mitt tidigare godis-förbud redan målat upp mardrömslika scenarion där jag sitter framför högvis med glass och godis som jag inte får röra. Glassen tillkom i måndags, men den är värst, godis är fine, det har gått snart två månader och visst, ibland har det varit nära att jag skriker och hoppar på dem som har bjudit mig på godis. När jag skrev den meningen såg jag en bild av mig själv när jag rycker åt mig en väns godispåse, medans jag skriker högt och snabbt springer iväg och låser in mig på en toalett, sätter mig i hörnet i en sorts grottmänsklig ställning och skyfflar in allt i munnen... Jag är inte alls sugen på godis...nejdå...

Fast egentligen är jag itne sugen på något alls, eftersom det känns som rakblad i halsen varje gång jag sväljer. Jag har inte tid hos min läkare förrän den 10:de mars, jag tror inte jag kan vänta tills dess om det inte blir bättre, och blir det bättre är det inte lönt att gå. Hatar detta, i hela mitt liv (wow, för det har varit så långt...) har jag haft problem med min hals, när jag var liten hade jag jättesvår krupp och när jag blivit äldre har fått åka in till akuten och andas i en sorts inhalator för att jag inte kunnat andas ordentligt, slem har satt sig ivägen. Nu hoppas jag bara att jag tills imorgon iaf kan svälja utan att behöva tänka "jag kan vänta lite till, så jag itne behöver göra det så ofta".