dikt och Åsa
På torsdag ska jag läsa upp en dikt för Litteraturvetenskapsklassen, med inlevelse. Dikter har väl aldrig riktigt varit min grej men varje gång jag ska tänka på dikter så tänker jag på en och samma dikt. En som Åsa Melin har skrivit, jag fick ett dikthäfte av henne när jag var kanske 9 eller 10. Hon var då tillsammans med min mosters pappa. Jag kommer ihåg henne som en varm kvinna med gläje i ansiktet och rösten, låter töntigt kanske men hon var verkligen sådär trygg och härlig. Vi fick alltid små saker när vi var där och hälsade på, halsband, fina stenar eller då ett dikthäfte och så har jag fått en liten minitavla. Mamma och pappa har två större som hänger på väggarna där nere. Bland annat den här nedan.
Men så till dikten som jag ska läsa upp;
När stenar talar på stenars vis
uppfattas språket av alla
Dom öppnar till minnen
ur svunnen tid
där ursprungsropen kalla
Söker sig intill ditt väsens mitt
som väcks ur sin tysta dvala
påmind om det
som varit en gång
innan stenarna började tala
Hur jag sen ska få till det hela med inlevelse får vi se.
