Stahaijna

Det startade med att jag efter en helg med mycket händelser lämnade Sverige med tåg. Det kan jag lova att ett par timmar helt ensam på tåget fuckar med din hjärna ganska så rejält. Speciellt när man är som jag är.

Sen var det jobb, där blev jag närmast överfallen av en man som tyckte att vi kunde passa på att mysa när jag var på väg till jobbet. Jag tyckte inte det var så trevligt att plötsligt sitta med en främmande mans tunga i munnen. Förstå mig rätt, en främmande mans tunga behöver inte var något negativt. Om man tänker tillbaka ett par veckor så tyckte jag det var riktigt festligt med lite hångel på väg till jobbet, men jag vill nog helt välja själv vem det är med. Och nä jag ville inte alls, det var tydligen svårt att fatta.

Sen har liksom dagarna bara gått samman, var ledig två dagar, onsdag och fredag, det var helt sjukt. Så lång en dag kan kännas men ändå så fort den är över.

Tiden här är så konstig, det känns som att jag har varit här så jävla länge men ändå inte.

Jag tvivlar för tillfället sjukt mycket på om detta ens är det jag vill. Men jag misstänker att det beror på att jag hatar detta stället jag bor på. Jag försöker intala mig själv att det blir bättre om jag antingen flyttar in i centrala KBH eller flyttar till Malmö. Jag hoppas så sjukt mycket att jag kan flytta inom kort.

Men ingen av alla jag har kontaktat har svarat och det känns så sjukt hopplöst just nu.

Sen får jag dåligt samvete för att jag kanske betedde mig som en fitta i lördags och överdrev, jag har varit jättenära flertalet gånger att be om ursäkt. Men jag vill inte vara den som hela tiden tar steg och bara lämnar ut mig själv. Varför ska det vara så jävla svårt att släppa?! Så blir jag arg på mig själv.

gnäll till tusen