Even the stars refuse to shine
Dagen har en stämpel av läxor på sig. Jag är rädd att jag inte kommer hinna med allt jag har att göra denna veckan. Jag ska skriva ett brev på tyska, jag har ryska glosor, jag måste plugga naturkunskap, jag måste skriva en inläming till religionen och så måste jag läsa ett kapitel i en bok på tyska och göra tillhörande uppgifter.Och ja, just det, jag måste läsa ut en bok på engelska och göra en läs-logg, jag har inte ens börjat och det ska vara inne om 2½ vecka, toppen!
Det är för mycekt för min gjärna att processa, och ovanpå allt detta fick jag imorse veta att jag på måndag ska komma på uttagning till årets lucia här i vår lilla stad. Jag måste då "visa upp mig" och sjunga för en jury. Jag KAN inte sjunga, bara sådär som alla kan, men jag har ingen vacker sångröst, så jag är extremt nervös. Jag vill inte, r tanken som hela tiden hoppar hopprep i hjärnan på mig.
Det är min lilla farmor som har skickat in och anmält mig. Hon frågade innan och jag sa ja. Endast för att jag itne kan säga nej till henne, det går inte, hon har superkrafter som gör att jag alltid gör som hon ber mig. Plus att hon har tjatat om att när jag är gammal nog så ska hon skicka in till lucia, "Du har sånt lucia-hår Elin!". Jaha, det kanske jag har men jag kan itne sjunga, så farmor lilla, det är något du har glömt. Man kan också ringa och säga ifrån att man inte vill komma, men det vill jag inte göra det heller. För jag vill inte behöva säga till farmor att jag aldrig gick dit. Gud, vad det är svårt, jag känner mig som en stor skit bara för att jag inte vill dit, samtidigt som jag mår dåligt för att andra ska lyssna på mig sjunga och sen därutifrån bestämma om jag får "gå vidare" så att sedan resten av folket i staden får rösta fram årets lucia. Och även om man inte blir just lucia så blir man tärna, men då behöver man iaf inte sjunga solo.
Jag tror jag ska gå dit och sjunga för att jag är rätt så säker på att jag inte kommer gå vidare till nästa steg. Eller jag hoppas det, så kan jag iaf säga det till farmor att, nej, jag sjöng inte bra nog.
Men jag vet inte, det är jobbigt! Jag tänker bara på detta hela tiden, fast jag borde plugga och koncentrera mig på det inte lucia uttagningar. Jag blir bara snurrig.
You look a little unhappy, about the way the world is turning
Så vad har hänt den senaste tiden?
Skolan har varit jobbigare än på länge
Jag har deppat mer än på länge
Jag har träffat många trevliga personer
Men nu är det deppiga på väg bort, skolan är dock fortfarande jobbig, men sen så går jag ju tvåan på gymnasiet, så det är väl som det ska vara. Men att det deppiga försvinner är nog mest för att jag har så fina vänner, som förstår vad jag menar, vad jag tycker och inte dömmer. Visst, jag har en del vänner som jag för tillfället skulle vilja slippa men de är fortfarande mina vänner, det är lite svårt att förklara. men fast jag ibland inte ens vill se dem, så skulle jag nog inte klara mig så jättebra utan dem, i många lägen.
Men sen finns det ju dem somj ag saknar om jag inte ser på några dagar, eller pratar med, eftersom jag har månnga vänner som jag endast håller kontakten med över nätet.
Sen kanske min lycka har något att göra med en alldeles speciell person, ingen jag känner men bara en jag inte kan sluta tänka på. Som jag drömmer om, non-stop, även i vaket tillstånd. Han är lång som en flaggstång, typ hälften av min bredd, pratar som att han lärt sig tala på en annan planet, inte extremt snygg men ändån får han mig att le bara jag tänker på honom. Lite pinsamt att bli knäsvag av att se/tänka på någon man inte ens känner. Jag känner mig som att jag vore typ 9 och drömmer om killen i klassen över mig, men det är skönt ibland att ha en lite sådär halv-förälskelse på avstånd. För då kan fantasin spinna fritt! Det är allt bra fint!
Ùvidimsje! (det närmsta jag kan komma att skriva det ryska-vi ses med latinska bokstäver)
I told myself it's best if I forget you
Och jag som trodde att jag skulle ha det roligt ikväll, men nej det fick jag inte. Förkylningsmonstret har tagt mig och det släpper inte taget. Det är jobbigt och jag blir inte glad. Det verkar precis som att alla jag känner är förkylda, inte så gutti.
Så idag får jag roa mig med att klappa källingar och lyssna på musik, fota och läsa. Fast jag tror det kan bli bra det med, ibland behöver man inte göra något annat för att det ska bli trevligt. Och eftersom det är ganska fint väder så tror jag att jag ska gå ut på promenad, ja fast jag är förkyld. Jag får ju ta på mig mössa och vantar och ordentligt med kläder. Gud det låter ju sjukt, att ha mössa i september, men det blåser något så fruktanskvärt så det är faktiskt riktigt kallt ute. Okej, det är 12 grader men ägger man på kalla vindar så blir det riktigt kyligt.
Inte heller är syrran hemma så jag kan umgås med henne, hon är och spela en turnering, volleyboll. Många tycker jag är konstig som vill umgås med min lillasyster frivilligt, men vi kommer bara så bra överens, det märks inte alls att hon är två år yngre än mig, vi har samma humor, samma åsikter och så tycker vi om att bara sitta och snacka med varandra. Hon är nog den som känner mig bäst och vet mest om mig. Hon vet ju inte allt, men det är det ingen som gör, hon vet iaf mest.
När jag var i Stockholm t.ex. så saknade hon mig, hon hade tråkigt här hemma utan mig. Jag tror det hade varit annorlunda om vi bott i stan, för då hade vi nog varit mer hemma hon andra än hemma med varandra och då hade vi ju inte alls haft den relationen vi har idag. Nu saknar jag iaf henne!
Love's made a fool of you
